När man brister,brister även andra...

"Sorgens ansikte visar sig...jag gråter över livet som varit,över livet som är och över dagar som ska komma,för jag inte kan se något ljus,för jag förlorat visioner och tro,förlorat tillit och glädje.Jag känner ingen ro inuti,maran rider mig galet och vilt och mina dagar blir nätter och mörkret känns evigt och ingenstans kan jag vila.Jag har ont i min kropp,ont i mitt psyke,ont i min själ som är vilsen och trött.

Jag är jagad av skuld,trots jag betalat den även med min hälsa,sjuk är vad jag blivit.Hela tiden värker min kropp av sorg och smärta..jag kan böja mitt huvud,erkänna mina fel..mina brister är synliggjorda,jag döljer inget..Jag lyssnar och tar åt mig,jag lägger mig..Orkar inte kriga och slåss.Jag fyller mitt liv med ensamhet,tankar och rening.

Men sorgens ansikte visar sig...denna ständiga livsångest som pågår,varje dag.

..Det är mörkt nu,inuti och utanpå.Jag kämpar för att vara här,hjälpa till,vara medmänniska.Jag lyssnar på andras sorg,andras gråt...lägger en tröstande hand,ger en varm kram.Jag är inget offer längre,men jag var en gång..

Jag är nu sorgens ansikte,vi är ett.

Det gör mig så förvirrad att det inte hjälpt att lägga korten synliga,inte hjälpt att vara ärlig eller hjälpsam.Varför räcker inget,varför räcker jag inte?Varför är jag så tom?

Jag dog.

Mer än jag kanske förstått.

Jag sitter här,ja det är jag som skriver,jag som känner,jag som är jag,mitt ego...Men inuti,har vissa erfarenheter kostat mig livets fullständiga bibliotek,jag är begränsad.Trots att jag kämpat så febrilt för att klara mig,har jag inte lyckats värja mig helt.Jag lyckades inte bli en ängel,men inse att jag är en människa,med fel och brister som jag kunnat rätta till med verktyg och förståelse...men ändå räckte det inte..När man brister,brister även andra..Förlåtelsen har kommit och den har gått,den balanseras på en knivspets ibland.Går allt att förlåta?

Kanske är det största att förlåta sig själv.

Men ibland räcker inte det heller..."