Tvivel

Shit va jobbigt det är att tvivla.

Tvivla på sin egen kapacitet.

Kan jag verkligen älska någon fullt ut?

Kan någon älska mig fullt ut?

Är de alla rädslor som ställer till?

Som får mig att våndas.

Detta är ju så jobbigt..

..hur kommer man vidare?

Eller man lämnar istället?

Vem kan älska alla mina trasiga sår?

???

Min trasiga kropp.

Mitt trasiga psyke.

Mitt trasiga liv.

Jag tvivlar in i natten.

Sömnen?

Hur gör man?

Jag är rädd för att blotta mig.

Det gör ont.

Genom mina ögon 

är jag ful och otillräcklig.

Hur tar man bort det när man inte vågar berätta?

Berätta om sin egen syn på sig själv.

Förvrängd?

Ja det är möjligt.

Känner att jag vill fly.

Så jag slipper.

Satan vad jag tvivlar.

På mig.

Och på min förmåga.

Att du verkligen kan älska hela mig.

HELA.

Jag kan ju inte det.

Efter alla dessa år.

Alla dessa år!

Fatta vad år de gått.

År av sår.

Det är ju oxå därför jag tvivlar.

Trasiga mig.

Läkt i mycket.

Men inte i en nära kärleksrelation till en man.

Vill inte bli granskad.

Tittad på.

Studerad.

Iakttagen.

Kollad.

Jag vill inte visa mig.

Vill vara osynlig.

Helt.

Vill bara bli älskad för min insida.

Inte utsidan.

Ångest bara av att skriva om detta.

jobbigt.

Känner ingen j-vla lösning.

Inga terapeuter.

Inga böcker.

Ingen behandling.

Inga affirmationer.

Det är nog bara KÄRLEK

som kan läka åren av såren.

Men jag vågar inte.

Vågar inte låta dig älska mig.

Måste nog stoppa dig.