Hjälp

Hur länge ska jag orka själv?
Vaknar med full ångest.
Håller mig i skinnet. Känner mig orolig över detta. Vad händer sen?
Trillar man ihop? Kollaps? Kalops?
Det är outhärdligt emellanåt.

Jag har tappat tilliten.
Tror inte det finns hjälp.
Jag tror inte längre. 
Känner att jag behöver någon form av hjälp, men vet inte vilken?
Har ingen läkare att känna tillit för?
Så vem ska jag börja hos?
Än så länge kan jag pressa mig, inte alltid, men ibland fungerar det att tvinga ut mig.
Istället för att sova, sova, sova och isolera mig.

J-vla kontrollrum jag satt mig i, hamnat i, ja eller nåt. Men hur kommer man ut ur det nu?
Igår sken solen och jag var gladare.
Idag skiner solen, men jag är dystrare.
Känner hur det moler, gnager..känner hur det gungar under fötterna.
Vill ha hjälp.
Behöver hjälp.
All möjlig hjälp.
Vet inte hur eller vad.

Hur gör människor när de inte orkar mer?
Hur faller man ihop?
Hur ger man upp kontrollen?
Det är den förbannade envisheten.
Ja på gott och ont är det med envishet.

Men svaren är förmodligen att man inte orkar, man faller bara.
Man ger upp.
Och just denna känsla skrämmer mig, att mista den sista kontrollen.
Den sista jag har kvar.

Jag skriver blogg här för att andas någonstans.
Våga öppna upp och få ut.
Hoppas det kommer lätta på trycket.
Men jag vet det inte kommer räcka och att allt bara är en tidsfråga innan jag brister helt.
Men jag vill inte brista....vill inte....finns det ingen annan väg?
Ropar jag på hjälp?
När jag skriver ser jag orden.
Mina egna.
Det är en terapi.
Jag kommer fram till nya svar på rädslor jag har, när jag skriver om dom, ser tydligare när jag läser igenom här.

Jag litar inte på någon.
Ärligt talat.
Inte ens mig själv nu längre.
För jag har förändrats och jag känner inte igen.

Känner inte igen hjärnans sätt att reagera.
Det är hemskt att inte känna igen sig själv.
Mitt i all ångest, försöker jag finna mig igen.
Hur i hela friden?

Som vanligt drar jag hela lasset, försöker lösa allt själv och blir arg när det inte fungerar som tidigare, då jag alltid pressat mig själv.
Det har fungerat, inte bra,
men dock fungerat att komma vidare och mer ha tunga perioder.
Nu har jag inte tunga perioder längre.
Utan det är dagligdags,
full ångest, full panik.

Jag är rädd för jämnan,
för allt
men mest mig själv.