Två svarta får i släkten

Adhd, add, depression, ångest, bipolär eller 13 andra diagnoser dessutom, eller kanske om så diagnosen är sviter av trauma från barndom..vad det än månde vara jag lider av, spelar ingen roll, för jag är ändå förbannad på mina föräldrar.
Eller är det arg jag är?
Ja, inte f-n hjälper det att jag är arg.
Det vet jag väl.
Förlåtelse för allt gammalt, javisst, begriper att det är bra att kunna.
Har förlåtit så mycket jag tror det bara går och är rimligt.
Men det pågår nytt.
Kommer nytt.
Märkligt att se att även de lider av någon form av diagnoser.
Och inte kanske, utan det är allt mer uppenbart att så är fallet.
Det har varit svårt att ta in och förstå, för de har alltid gjort sig ordentliga, rediga och riktiga.
Och bäst, felfria och kontrollerande.


Okey, kanske ska jag inte träffa dem alls.
Bryta igen.
Men de är gamla nu.
Jag blir kluven i mina känslor.
Vill ha kontakt och ändå inte.
De sägs att en ilska bottnar i en djup sorg.
Det är nog så i mitt fall.
Så det är ledsen jag är istället.
Ledsen över att inte höra till, få plats..Ledsen över ensamheten det medfört att ha blivit/blir utpekad.
Ledsen över att inte bli sedd med rätt ögon.


Som i alla släkter,
finns en syndabock.
Ett svart ulligt får, som ingen varken vill klippa eller sköta, men som alla vet är där.. någonstans.
- Jaha ja, det är hon.
Det är något fel på fåret.
Alla i släkten är överrens om det.
Men ingen vill göra något.
Vad skulle de va?
Ingen har tänkt på att det ens finns något att göra.
Vad förändrar?
Det svarta fåret går där i hagen, fast staketet för längesen rasat på sina ställen, ladan är kall om vintern och ullen tovat ihop sig.
Egentligen känner de inte alls fåret, men även de yngre generationerna får veta att det finns en syndabock.
Det följer med.
Från led till led, i generationer, får de veta att hon inte är som dom.


Men så kommer det en som ifrågasätter..
Det kan räcka.
Ja det kan räcka.
Någon som själv ser.
Någon som själv vet.


Rätt intressant faktiskt.
Ett svart får ytterligare.


Alla är genast med och skapar ett får till.
Två får.


Vad skulle jag få för min ilska?
Inget mer än egna besvär.
Möjligtvis utlopp.
Inte bra att gå runt å vara arg, så visst är utlopp bra.
Men vem annan skulle bry sig i längden?
Vem skulle gilla mig mer om jag uppförde mig argt för jämnan?


Det är svårt ändå.
Att gilla läget.
För många år har gått utan att få höra till.
Fortfarande utanför.
Spelar ju ingen roll, tydligen, när man inte passar sällskapet.
Sällskapet som är en familj, en släkt, en tillhörighet, en trygghet.
Det är svårt att vara nöjd inuti,
när jag fortfarande tycks illa om för jag var stökig som barn, när jag varit lugn de senaste 50 åren.
Jag slog inte ihjäl någon, alla lever än.
Inte heller har jag ett kriminellt förflutet.
Jag dricker förmodligen minst i hela släkten.
Inte ens var 3 månad.
Röker inte.
Inga piller.
Inga skulder.


Det är svårt/dumt/korkat att behöva vara utpekad
fortfarande.