BORDERLINE - nej!!! Eller?

Jag har intresserat mig i mitt vuxna liv i att läsa och lära mig om diagnoser.
Sen var ju som jag nämnt tidigare, barndomen svår och förvirrande, vilket medfört många år av läkning inuti.
Mycket sorg som jag burit och redskap jag fattats, har jag fått finna själv.

Jag fick diagnosen Border line en gång efter att ha träffat en stressad inlånad läkare.
I sammanlagt en kvart satt jag i stolen, mitt emot honom.
Det handlade om en förnyelse av min dåvarande sjukskrivning och kl.15.30 var tiden inbokad, min mor som skulle passa min dotter, kom inte i tid, så jag ringde in till sköterskan på öppenpsyk och berättade att jag eventuellt kommer några minuter försent. Det var inga problem, sa hon och skulle framföra detta till den inlånade läkaren.
Jag kom ca 3 min försent och bad honom om ursäkt.
Men han var jättearg på mig.
Jag blev faktiskt lite chockad över hans beteende och de han sa till mig.
Dels accepterade han inte mina 3 minuters försening, sen skulle han vara i Halmstad kl. 16.00.
Till Halmstad från öppenpsyk där vi var, skulle de ta minst 30-45 minuter, om man körde innan rusningstrafiken, vill säga...Han blev allt mer arg på mig för jag frågade honom hur han ens skulle hinna dit den tiden, även om jag kommit prick 15.30.
Det gjorde honom ändå mer ursinnig, för han fick inte ifrågasättas!
Han bad mig lämna rummet, med orden att han inte tänkte hjälpa mig alls....
Ett par veckor senare kom ett brev hem, ett förlängt läkarintyg där de stod att jag hade diagnosen border line....jag visste knappt någonting om diagnosen, hade fördomar dessutom.
Jag läste på och blev efter det, totalt ställd!
Hur kunde han ge mig denna "utvärdering" på 15 minuter?
Flera år senare, tog jag upp detta med ett stort läkarteam, som haft kontakt med mig under några års tid.
De sa att jag inte har border line!!!
Men vad vet jag?
Dessutom står de i mina läkarjournaler, de går inte radera..
De förklarade att tjejer som blivit våldtagna, tyvärr fick den diagnosen, på den tiden!!!!!
Dock intresserar de mig faktiskt vad en människas liv kan forma för psykiska problem..men vissa bitar har jag dock känt igen mig i när jag sökt svar på vem jag blivit som människa.
Mina diagnoser är kroniska tarmvred, och en form av ulcerös colit, en förlamad bukspottskörtel, trauma från barndom genom svåra övergrepp och misshandel.
Ja de räcker väl till..
Men ändå har jag läst för att finna en förståelse för mig själv.
En önskan om att känna igen mig.
När jag läst om depressioner har jag även där känt igen mig...ja jag har känt igen mig lite här och lite där.

Mitt vuxna liv har gått åt till att reparera andras tillfogade skador.
Ingen annan kan göra det.
Där har man ett val genom att bli medveten, först!
Och jag har jobbat hårt med mitt psyke, men även fått känna av hur de kan sätta sig i kroppen och bli sjukdomar.

Finns de något positivt med att vara med om svårigheter?
Jo det är att empati och kärleksfull förståelse föds till andra människor.
Att visa att de går att bry sig.
Respekt.
Ömhet.
Mjukhet och värme.

Att använda sina tråkiga och hårda erfarenheter till något gott som ger andra människor redskap och hopp om ett bra liv, trots allt sorgligt som kan hända och påverka en människa.