Lånad tid

- Jag fick biljetten
till himlen,
inget bestämt datum

En sida i mig vill ju leva
- å fortfarande hoppas på att de kommer ett "sen"
då de blir bättre med kroppen och livet

Jag
vandrar mitt liv
- gungfly ger klokt inre
men även trötthet

De finns mycket som inte kan förändras
-  min kropp berättar och påminner om tragedier
och djupa trauman

Jag är ledsen över de
...så enormt ledsen över att se hur de åldrat mig i förtid...
trots jag kämpat så hårt för att läka på alla sätt
- läka de smärtsamma inre såren
som gjort mig sjuk i kroppen
och full av otillit till människor

Jag har ju vågat
...jag vågar ännu
och jag vågar om och om igen
att lära mig att hämta tillbaka de som gick förlorat
...jag tränar ännu på tillit

Alla slag
all förnedring
...vore nog

Alltid dessa "två" kvinnor
bor i mig
- dö eller leva,
ge upp eller fortsätta,
stanna eller fly...

Jag väljer inte sida
...de är svårt
för jag blir så ledsen i kroppen
...kan inte förlika mig
eller acceptera
detta höga pris

att ha en väntande biljett...

Känsligheten

Så lite kan bli fel
för känsligheten finns

Den där känsligheten som borde va en gåva

Jag är ensam i min känslighet

Trauman

Mer än halva livet har gått..
..och jag har gått hela vägen tillbaka många, många gånger.
Mest ensam.
Ibland har någon "följt" med när jag valt att berätta spridda fragment.

Det är en ensam resa att känna sina smärtor..
Ensamt att vandra fram och tillbaka,
till DÅTIDEN och sen till NUTIDEN igen.

Ensamt att vara liten när man är stor
och stor när man är liten.

Svårt att förklara om reaktioner
som uppkommer
för att någon annan i nuet påminner utan att veta,
om de som en gång trasade sönder mig inuti.

...Varför har de aldrig läkt?
Varför har ingen psykolog eller läkare kunnat nå
och ge ett svar på hur läkningen ska gå till?
Varför har jag aldrig lyckats dra upp barndomens rötter?
Varför har jag hamnat i relationer som förvärrat mina redan illa gapande sår?
Varför läker inte tiden sår, som ordspråket säger?

Kanske svaret på alla mina frågor är ett och samma.
...Att de är svårt att läka traumatiska övergrepp.

BORDERLINE - nej!!! Eller?

Jag har intresserat mig i mitt vuxna liv i att läsa och lära mig om diagnoser.
Sen var ju som jag nämnt tidigare, barndomen svår och förvirrande, vilket medfört många år av läkning inuti.
Mycket sorg som jag burit och redskap jag fattats, har jag fått finna själv.

Jag fick diagnosen Border line en gång efter att ha träffat en stressad inlånad läkare.
I sammanlagt en kvart satt jag i stolen, mitt emot honom.
Det handlade om en förnyelse av min dåvarande sjukskrivning och kl.15.30 var tiden inbokad, min mor som skulle passa min dotter, kom inte i tid, så jag ringde in till sköterskan på öppenpsyk och berättade att jag eventuellt kommer några minuter försent. Det var inga problem, sa hon och skulle framföra detta till den inlånade läkaren.
Jag kom ca 3 min försent och bad honom om ursäkt.
Men han var jättearg på mig.
Jag blev faktiskt lite chockad över hans beteende och de han sa till mig.
Dels accepterade han inte mina 3 minuters försening, sen skulle han vara i Halmstad kl. 16.00.
Till Halmstad från öppenpsyk där vi var, skulle de ta minst 30-45 minuter, om man körde innan rusningstrafiken, vill säga...Han blev allt mer arg på mig för jag frågade honom hur han ens skulle hinna dit den tiden, även om jag kommit prick 15.30.
Det gjorde honom ändå mer ursinnig, för han fick inte ifrågasättas!
Han bad mig lämna rummet, med orden att han inte tänkte hjälpa mig alls....
Ett par veckor senare kom ett brev hem, ett förlängt läkarintyg där de stod att jag hade diagnosen border line....jag visste knappt någonting om diagnosen, hade fördomar dessutom.
Jag läste på och blev efter det, totalt ställd!
Hur kunde han ge mig denna "utvärdering" på 15 minuter?
Flera år senare, tog jag upp detta med ett stort läkarteam, som haft kontakt med mig under några års tid.
De sa att jag inte har border line!!!
Men vad vet jag?
Dessutom står de i mina läkarjournaler, de går inte radera..
De förklarade att tjejer som blivit våldtagna, tyvärr fick den diagnosen, på den tiden!!!!!
Dock intresserar de mig faktiskt vad en människas liv kan forma för psykiska problem..men vissa bitar har jag dock känt igen mig i när jag sökt svar på vem jag blivit som människa.
Mina diagnoser är kroniska tarmvred, och en form av ulcerös colit, en förlamad bukspottskörtel, trauma från barndom genom svåra övergrepp och misshandel.
Ja de räcker väl till..
Men ändå har jag läst för att finna en förståelse för mig själv.
En önskan om att känna igen mig.
När jag läst om depressioner har jag även där känt igen mig...ja jag har känt igen mig lite här och lite där.

Mitt vuxna liv har gått åt till att reparera andras tillfogade skador.
Ingen annan kan göra det.
Där har man ett val genom att bli medveten, först!
Och jag har jobbat hårt med mitt psyke, men även fått känna av hur de kan sätta sig i kroppen och bli sjukdomar.

Finns de något positivt med att vara med om svårigheter?
Jo det är att empati och kärleksfull förståelse föds till andra människor.
Att visa att de går att bry sig.
Respekt.
Ömhet.
Mjukhet och värme.

Att använda sina tråkiga och hårda erfarenheter till något gott som ger andra människor redskap och hopp om ett bra liv, trots allt sorgligt som kan hända och påverka en människa.

En nyckel!

Det kommer insikter.
Sakta går tiden i att börja förstå mer om sig själv.
Men hellre sakta än aldrig.

Mitt liv verkar bestå av att finna mig själv,
finna bitar som varit förlorade.
Faktiskt fragment av känslor som jag inte någonsin haft.

Som kärlek från föräldrar.
Vilken förlust de är att inte ha varit älskad av dom.

Jag "hade" mina föräldrar.
Växte upp med dom och tre äldre syskon.
Jag var "med", men ändå inte, för jag släpptes inte in.

Kom på idag varför jag tvivlar på min sambo.
Jag är "med" men vågar inte lita på de.

Min uppväxt har satt spår.
Jag är så luttrad av svek.
Hoppas sakta kunna få börja läka i denna insikt jag fick idag,
känns som om jag fick en nyckel ytterligare.

Diagnos sorg

Jag har slarvat/slarvar bort mitt liv!
Känns som om de är slut och jag ska nu ändra på den känslan.
Men hur gör man?

Jag faller hopplöst tillbaka..

Pratar förstånd med mig själv, emellanåt.
Självdestruktiv i tanken.
Klart jag vill må bra.

Bär på sorg.
Den är både gammal och ny.

Jag försöker ändra på denna känsla flera gånger varje månad.
Ibland flera gånger per dag.
Vad svårt de är.

Borderline - landet utan gränser

Det är här som gränslösheten finns i landet Svårt.
Inga staket,runt staketen.
Bara murar utan slut.
Inga rätt eller fel.
Det finns ingen himmel, inget helvete.
Det finns ingenting och allting.

VÄLKOMMEN till Ut Och In!

Spelar de någon roll?

Mina tankar kan inte stoppas

mina känslor kommer

känslor passerar

Tror ni inte jag försökt

försökt att bara stänga av

och bara vara

Creed

Silence

Sorgens ansikte

Det är tungt att vara i negativa energier som gör en ledsen..
Blir så påverkad.
Och fastnar.

Trött på att inte vara "gillad" fast jag inget gjort.
Försöker vara hjälpsam och schysst, men de hjälper inte.
jag ledsnar.
Orkar snart inte va trevlig eller glad.

Måste avskärma mig för att klara av att bo i dessa labila svängningar.

DIAGNOS Borderline

Diagnoser i all ära,

men inte alltid hjälper dom, mest förklaring på ett papper.
Piller och terapier. Kanske gör de skillnad, om du har tur. Eller är/blir du bortglömd av samhället.
Du får inte kosta något. Du är redan sjuk, du blir inte bättre...och ingen säker hjälp finns!

Om vi tittar på borderline, som bottnar i sociala, biologiska och såklart psykologiska orsaker.
Trauman. 
Du som fick diagnosen borderline pga att din barndom var sjuk och tokig. Du fick betala med att få ett tillstånd, ett liv, ett sätt, massa jobbiga känslor, det blev ditt alltihop som du bär med dig i form av en diagnos som inte ens låter trevlig, den skrämmer andra människor och kanske även dig själv. 
Inte är det rättvist? 
Går det att bota? 
Det finns fortf inget 100 koncept.

"Borderline personlighetsstörning (även kallad emotionell instabil personlighetsstörning) är relativt vanligt förekommande. En rimlig uppskattning utifrån internationell forskning är att cirka 1 % lider av dessa diagnoser. (Torgersen, 2001). Det betyder att det i Sverige bör finnas cirka 90000 personer med borderline personlighetsstörning. "

"Borderline personlighetsstörning kännetecknas av svårigheter med känsloreglering, relationsproblem, impulsivitet och låg tilltro till sig själv. Självskadebeteende är vanligt förekommande och är ofta försök att reglera starka, outhärdliga känslor. Även självmordsförsök förekommer i stor utsträckning och det finns en klart ökad risk för självmord i den här gruppen. Ca 4-10% av alla personer med borderline dör i självmord 
VERKLIGEN UPPLYFTANDE SANNING :-( (Zanarini et al 2005, Paris & Zweig-Frank, 2001). Det är upp till 50 gånger vanligare än i normalbefolkningen."

Sen kan man på nätet hitta många berättelser om hur fruktansvärt svårt och jobbigt det är att leva med någon som har borderline. 
Så det är inte bara jobbigt för den som har diagnosen.
Det är ledsamt. För j-vligt. Ja det är rent ut sagt för j-vligt. 

Days gone by

Dagarna går...och blir månader.
Jag bor hos dig.
Inom mig händer de mycket med en hel del
och annat händer de mindre med.
Känner att mitt tålamod borde vara större
vad gäller mig själv.

Oro
är en av de bitar inom mig som ökar,
från och till,
men mer eller mindre konstant.
Oron handlar om tillitsproblem.
Att lita.
Kunna slappna av.

jag försöker.
Faktiskt.
Men de går inte alltid så bra.
Jag försöker prata om de.

Som de ser ut nu,
så - hoppas jag att bekräftelse ska befria mig.
Men...jag anar att de inte räcker till...

De är JAG själv antagligen som på något vis ska klara av att bekräfta mig.
Jag kan berätta att denna processen är jobbig.
Och där tryter mitt tålamod med mig själv.

Jag vill se framsteg.

Framsteg hos mig själv!
Mest är jag bara fylld av besvikelse över den jag är.
Och att jag är så saktfärdig.
Jag tappar modet.
Blir ledsen på mig själv.

Det är nog en ganska ensam process.
Kanske går den inte att dela.
Kanske bara berätta.

Tålamod.
Ett intressant ord.
TÅLA
och MOD.

"Ge mig den sinnesro
att klara av mig själv...
För denna gången
är de viktigt...
...Jag älskar en människa
som är min själsfrände"

Vill inte...

Jag vill inte ha någon städroll
som är påtvingad
längre

Jag har städat i alla år
efter andra människor,
plockat
och strukturerat


Vill inte
vara chaufför,
assistent,
psykolog,
läkare
eller
beteendevetare,
inte heller leva mitt liv efter andras

Jag har tappat mitt egna,
fått svälja
mina egna behov
för att andras varit större

Så nu står jag här
snart 50 år
och vet inte riktigt HUR
jag ska bete mig för att bryta

Bryta på ett lugnt sätt
utan att de uppstår konflikter
stup i forsen

Andras behov
har alltid varit prioriterade

Känner jag mig värdesatt?
Svaret är NEJ
och det är en märklig upptäckt

Jag vill skriva,
måla
och
bara vara
med mig själv
i tystnad,
ro
och ibland göra ingenting

Jag vill inte känna mig viktig
eller duktig

Jag vill bara va
och göra precis de jag vill
om de så är just
INGENTING

Det har tagit på krafterna
att ta hand om,
vårda
och göra andra nöjda
som mått dåligt

Nu tänker jag
bara
vara

Jobbiga flickan

Tiden har stannat

mitt NU

"den lilla flickans ögon ser

fragment

av DÅ

jobbiga lilla flickan

som inte kan älskas, 

som Gud glömde,

som alla dömde"

NÄR

ska denna ihålighet läka samman?

HUR

ska detta gå till?

Mest av allt

ekar tomhet, flykt

och obehagliga känslor

i detta egenoälskade DÅ

NU

är även DÅ igen

och den lilla jobbiga flickan

vrider sig i smärtor

Det är plågsamt

utan ett greppbart slut

Där borta

fast egentligen

HÄR

i DÅ & NU

står DU

"NU ska du läkas

min lilla flicka"

Ja, jag hör ju vad du säger

och jag känner ju mig älskad

och 

jag kan ju älska dig,

det är inte svårt

att älska dig alls

faktiskt!

Men 

den lilla flickan...

- jag vågar inte tro

jag finner ingen ro

Men jag vill

LÄKAS

och den lilla jobbiga flickan

vill inget hellre än att bli hel

LÄKT

Det är bara det att minnena

får liksom ingen ro

i denna kropp,

i detta trasiga psyke...

Att bli omdöpt

Nu
börjar det faktiskt komma något,
- ett hopp


Ja jag känner det
och
Förvånadsvärt är bara ett förnamn


Efternamnet
är nog Hel


"Hej
mitt namn
är
Förvånadsvärt Hel"

Det ohyggliga såret

Det ohyggliga såret
gapar stort,
illa


- djupt


barnet
flickan
kvinnan,
ingen av dom är hel


- vilse


barnet
flickan
kvinnan,
sammanhängande
men ändå
separerade
isolerade


- en labyrint
i snårskog


Och det är nu,
detta sår
ohyggliga sår
ska påstås läka

Tvivel

Shit va jobbigt det är att tvivla.

Tvivla på sin egen kapacitet.

Kan jag verkligen älska någon fullt ut?

Kan någon älska mig fullt ut?

Är de alla rädslor som ställer till?

Som får mig att våndas.

Detta är ju så jobbigt..

..hur kommer man vidare?

Eller man lämnar istället?

Vem kan älska alla mina trasiga sår?

???

Min trasiga kropp.

Mitt trasiga psyke.

Mitt trasiga liv.

Jag tvivlar in i natten.

Sömnen?

Hur gör man?

Jag är rädd för att blotta mig.

Det gör ont.

Genom mina ögon 

är jag ful och otillräcklig.

Hur tar man bort det när man inte vågar berätta?

Berätta om sin egen syn på sig själv.

Förvrängd?

Ja det är möjligt.

Känner att jag vill fly.

Så jag slipper.

Satan vad jag tvivlar.

På mig.

Och på min förmåga.

Att du verkligen kan älska hela mig.

HELA.

Jag kan ju inte det.

Efter alla dessa år.

Alla dessa år!

Fatta vad år de gått.

År av sår.

Det är ju oxå därför jag tvivlar.

Trasiga mig.

Läkt i mycket.

Men inte i en nära kärleksrelation till en man.

Vill inte bli granskad.

Tittad på.

Studerad.

Iakttagen.

Kollad.

Jag vill inte visa mig.

Vill vara osynlig.

Helt.

Vill bara bli älskad för min insida.

Inte utsidan.

Ångest bara av att skriva om detta.

jobbigt.

Känner ingen j-vla lösning.

Inga terapeuter.

Inga böcker.

Ingen behandling.

Inga affirmationer.

Det är nog bara KÄRLEK

som kan läka åren av såren.

Men jag vågar inte.

Vågar inte låta dig älska mig.

Måste nog stoppa dig.

Ta ett piller mot dina griller

Så föddes dagen då medicinen kom som en liten karamell in i mitt liv...
Läkaren ville trösta med en pilla när ångesten blev svår.
När paniken kommer ångandes.
Då katastrofkänslorna är ett faktum, och posttraumatisk stress skrämmer vettet ur mig.


Hur skulle de se ut om läkaren skulle trösta genom en kram?
Tja de skulle se nåt ut.
Kanske skulle de hjälpa!
Men han har sina recept.
Alltid tillverkar läkemedelsföretagen något som passar.
Universalpiller.
- Kom och ät. Ta ett piller mot dina griller.

Vi skiter i varann

"jag skiter i dig
du skiter väl i mig"


Det är mest bara tråkiga händelser
som får en människa att mjukna
att stanna upp
att tänka till
att börja känna
- smärta öppnar
eller tyvärr stänger mer


Men om jag visste
att de hjälpte
skulle jag gå fram till folk
och säga:
- öppna er
bry er o visa mer


"jag skiter väl i ditt
har nog med mitt eget"


Så är dagsformen
för de flesta
tyvärr


Men glöm inte
att en dag
kan det va du
som behöver människorna omkring

Pengar

DU FÅR INTE
KOSTA PENGAR

Värdelös

Sanning eller bara ironi?

Tiden, ja tiden och människan....
Tiden väntar inte.
Människan då, väntar hon?
Hur många människor har tid att vänta?


Finns det någon som väntar på dig?
Väntar du själv på något?


Stressa, rusa, jäkta, skynda, producera, vara effektiv, är lika med en livsstil.
Känna sig som någon,
vara med i "gänget",
 är lika med att va tillhörande bland de rätta.


Annars då?
Ja då är du ute, slut, ointressant.


Konstaterat:

• gör ngt med din tid

annars får du inte vara med, höra till eller anses viktig.
Så se till att hålla dig frisk och alert.
Det finns ingen tid för människor som inte vet vad de vill.
Det finns ingen tid för människor med speciella behov.
Det finns ingen tid för långsamma människor.
Det finns ingen tid för att ljuga mer.


Så börja prata sanning istället och säg som det är.
OM DU HAR PROBLEM AV NGT SLAG,
VILL VI INTE HA DIG.
DU FÅR INTE PLATS.
DU KOSTAR PENGAR ISTÄLLET FÖR ATT TJÄNA DEM.




Marknaden är tuff.
Du är alltid utbytbar.
Om du ens är ngt att ha vill säga.....

Pausknappen

När det är paus kan jag ta igen mig...lite.
Jag undrar hur det lyckas bli paus?
Halvlek.
Semestertider.
Vad konstigt att behöva undra över
varför det är ro inuti....
Gör du oxå det?
Eller är det för jag är k-o-n-s-t-i-g?

Det är underbart med paus.
Såklart,såklart.

Jag försöker njuta av stillheten som är
inuti huvudet.

Klarar av att mota bort lite ångest som
står och trycker vid dörren, den vill in..
..men jag klarar att säga stopp.

Imorgon klarar jag kanske
ingenting.

Jag kanske fann pausknappen?
Tänker redan på och oroar mig för hur jag ska hitta den nästa gång jag behöver den...
Shit å ha så mycket bry i hjärnan.
Har du det oxå?
Hur gör du?
Vet du var din pausknapp sitter?

JAG VILL ALLTID HA "PÅ" MIN PAUSKNAPP!!!!

. . .

Tillåtet

Här är det tillåtet
Du får känna vad du vill
eller bara som det är


Kräk
Skrik
Gråt


Vad du vill
och det du inte vill


Hos mig får du vara....bara

Hur länge ska det göra ont?

Ja när borde allt lägga sig?
Allt som gjorde/gjort så förbannat ont, var finns "bäst-före-datum" ?
Finns det svar på det egentligen?
Isåfall inget allmängiltigt eller individuellt svar, tyvärr.

Förlåta är bra.
Men kanske inte alltid tillräckligt det heller.
Minnen/upplevelser kan göra så ont att förlåt inte räcker.
Vad ska man göra?
Hur länge ska det göra ont?

Ibland finns inget att göra åt eländet.
Man lever med det, eller överlever.
Man behöver inte va ett offer för det, fast förresten behöver det inte alls vara ngt "fult" i att vara offer heller.
Det finns så många "fel" känslor, påstås det.
Så många "fel saker" man inte vill vara, för det låter dåligt, får en att skämmas och känna sig kass.
Ännu mer skuld.
Varför bära mer skuld än om där redan finns massor???

Det är tillräckligt att bara "vara".
Oavsett vad man än känt/känner, vad man än upplever/upplevt.
Ibland är livet ett rent helvete, ibland lite lättare.
Kanske paradiset uppenbarar sig av ett möte med en fin medmänniska eller är det skönt att sitta i vårsolen.
Just nu har jag bättre dagar i mitt liv.
Ångesten finns där, jovisst.
Inget är borta.
Men bättre dagar iaf.
Superskönt att få uppleva.

Självmord

Hittar bloggar lite varstans där människor inte orkar mer.
Inte orkar med livet.
Människor som vill dö.
Det verkar vanligt.


Bryr vi oss inte?

Hjälp

Hur länge ska jag orka själv?
Vaknar med full ångest.
Håller mig i skinnet. Känner mig orolig över detta. Vad händer sen?
Trillar man ihop? Kollaps? Kalops?
Det är outhärdligt emellanåt.

Jag har tappat tilliten.
Tror inte det finns hjälp.
Jag tror inte längre. 
Känner att jag behöver någon form av hjälp, men vet inte vilken?
Har ingen läkare att känna tillit för?
Så vem ska jag börja hos?
Än så länge kan jag pressa mig, inte alltid, men ibland fungerar det att tvinga ut mig.
Istället för att sova, sova, sova och isolera mig.

J-vla kontrollrum jag satt mig i, hamnat i, ja eller nåt. Men hur kommer man ut ur det nu?
Igår sken solen och jag var gladare.
Idag skiner solen, men jag är dystrare.
Känner hur det moler, gnager..känner hur det gungar under fötterna.
Vill ha hjälp.
Behöver hjälp.
All möjlig hjälp.
Vet inte hur eller vad.

Hur gör människor när de inte orkar mer?
Hur faller man ihop?
Hur ger man upp kontrollen?
Det är den förbannade envisheten.
Ja på gott och ont är det med envishet.

Men svaren är förmodligen att man inte orkar, man faller bara.
Man ger upp.
Och just denna känsla skrämmer mig, att mista den sista kontrollen.
Den sista jag har kvar.

Jag skriver blogg här för att andas någonstans.
Våga öppna upp och få ut.
Hoppas det kommer lätta på trycket.
Men jag vet det inte kommer räcka och att allt bara är en tidsfråga innan jag brister helt.
Men jag vill inte brista....vill inte....finns det ingen annan väg?
Ropar jag på hjälp?
När jag skriver ser jag orden.
Mina egna.
Det är en terapi.
Jag kommer fram till nya svar på rädslor jag har, när jag skriver om dom, ser tydligare när jag läser igenom här.

Jag litar inte på någon.
Ärligt talat.
Inte ens mig själv nu längre.
För jag har förändrats och jag känner inte igen.

Känner inte igen hjärnans sätt att reagera.
Det är hemskt att inte känna igen sig själv.
Mitt i all ångest, försöker jag finna mig igen.
Hur i hela friden?

Som vanligt drar jag hela lasset, försöker lösa allt själv och blir arg när det inte fungerar som tidigare, då jag alltid pressat mig själv.
Det har fungerat, inte bra,
men dock fungerat att komma vidare och mer ha tunga perioder.
Nu har jag inte tunga perioder längre.
Utan det är dagligdags,
full ångest, full panik.

Jag är rädd för jämnan,
för allt
men mest mig själv.

Två svarta får i släkten

Adhd, add, depression, ångest, bipolär eller 13 andra diagnoser dessutom, eller kanske om så diagnosen är sviter av trauma från barndom..vad det än månde vara jag lider av, spelar ingen roll, för jag är ändå förbannad på mina föräldrar.
Eller är det arg jag är?
Ja, inte f-n hjälper det att jag är arg.
Det vet jag väl.
Förlåtelse för allt gammalt, javisst, begriper att det är bra att kunna.
Har förlåtit så mycket jag tror det bara går och är rimligt.
Men det pågår nytt.
Kommer nytt.
Märkligt att se att även de lider av någon form av diagnoser.
Och inte kanske, utan det är allt mer uppenbart att så är fallet.
Det har varit svårt att ta in och förstå, för de har alltid gjort sig ordentliga, rediga och riktiga.
Och bäst, felfria och kontrollerande.


Okey, kanske ska jag inte träffa dem alls.
Bryta igen.
Men de är gamla nu.
Jag blir kluven i mina känslor.
Vill ha kontakt och ändå inte.
De sägs att en ilska bottnar i en djup sorg.
Det är nog så i mitt fall.
Så det är ledsen jag är istället.
Ledsen över att inte höra till, få plats..Ledsen över ensamheten det medfört att ha blivit/blir utpekad.
Ledsen över att inte bli sedd med rätt ögon.


Som i alla släkter,
finns en syndabock.
Ett svart ulligt får, som ingen varken vill klippa eller sköta, men som alla vet är där.. någonstans.
- Jaha ja, det är hon.
Det är något fel på fåret.
Alla i släkten är överrens om det.
Men ingen vill göra något.
Vad skulle de va?
Ingen har tänkt på att det ens finns något att göra.
Vad förändrar?
Det svarta fåret går där i hagen, fast staketet för längesen rasat på sina ställen, ladan är kall om vintern och ullen tovat ihop sig.
Egentligen känner de inte alls fåret, men även de yngre generationerna får veta att det finns en syndabock.
Det följer med.
Från led till led, i generationer, får de veta att hon inte är som dom.


Men så kommer det en som ifrågasätter..
Det kan räcka.
Ja det kan räcka.
Någon som själv ser.
Någon som själv vet.


Rätt intressant faktiskt.
Ett svart får ytterligare.


Alla är genast med och skapar ett får till.
Två får.


Vad skulle jag få för min ilska?
Inget mer än egna besvär.
Möjligtvis utlopp.
Inte bra att gå runt å vara arg, så visst är utlopp bra.
Men vem annan skulle bry sig i längden?
Vem skulle gilla mig mer om jag uppförde mig argt för jämnan?


Det är svårt ändå.
Att gilla läget.
För många år har gått utan att få höra till.
Fortfarande utanför.
Spelar ju ingen roll, tydligen, när man inte passar sällskapet.
Sällskapet som är en familj, en släkt, en tillhörighet, en trygghet.
Det är svårt att vara nöjd inuti,
när jag fortfarande tycks illa om för jag var stökig som barn, när jag varit lugn de senaste 50 åren.
Jag slog inte ihjäl någon, alla lever än.
Inte heller har jag ett kriminellt förflutet.
Jag dricker förmodligen minst i hela släkten.
Inte ens var 3 månad.
Röker inte.
Inga piller.
Inga skulder.


Det är svårt/dumt/korkat att behöva vara utpekad
fortfarande.

No good day

Shit va mitt liv gör ont idag
Sätt en bedövningspil i nacken,
så jag får sova

Tackar igen

Så tack för diagnosen,
mamma och pappa.


Värsta klådan
att bära.


Och ni,
ni har ett underbart liv.

Livsfarlig

Jo visst är jag
- livsfarlig

kanske därför det varit så viktigt alla år att måla med skarpa färger
på tavlor
på väggar
och att måla orden

för annars
- mest svart eller
vit

precis som det står att läsa om
borderline
...jag kan klä mig i mallen
beskrivningen
manteln

men jag vill inte

Jag vill inte må så här
vill inte va deprimerad
vill inte
vill komma upp ur djupet

Skiter i diagnoser
vill inte

Vill bli frisk

Till och med solen skiner

Jag är här
instängd i mig själv
borde iaf putsa glaset jag ser ut genom

fingeravtryck?
imma?
frost?

våren är ju här
till och med solen skiner

Reaktioner

Jag får ofta höra om mina svängningar.
Av dig.
- Förstår faktiskt!!!
Håller med.


Jag har diagnoser som bekräftar.
Innan ville jag inte ta in detta, eller förstå eller ens tro.
Förnekade vad läkaren skrivit.


Men allt mer, åren går.
Jag får ingen rätt på mitt liv.
Det blir sämre inuti mig.
Jag börjar söka andra svar, andra vägar.


Vill förstå,
dessa jävulusiska ångestsymptom.
Depressioner.
Låga självkänsla.
Höga skuldkänsla.
Skräckkänslor.
Svart eller vit.
Humörsvängningar.
Jag sitter på en gunga mellan två bergstoppar.
Hur hoppar man av?

Man kommer inte av,
sägs det.

*  *  *

Knasdag

...Ja idag är en knasdag.
Vi kan kalla den det.
Iklädd linne och trosor, direkt från sängen.
Hamnar framför datan.
Skriver här.
Äter kex.
Banan o äpple, lite vatten.
Kaffe har jag glömt.
Kl är halv 4.
Inget annat har jag gjort idag.
Inget annat.
Är jag såhär för jag har knasdiagnoser?
Ibland funkar ingenting vardagligt.
Jag fastnar.
INTROVERT.
Kommer inte längre.
TOTALT OSOCIAL.
Inte svara i telefon.
Absolut inte öppna dörren.
Men det känns skönt att få uttrycka sig,
här på datan.
Dela med sig.
Leta.
Söka.
Finna.
Ja, detta är en knasdag..det finns andra dagar,
med andra namn.

Vilken behandling

En del människor vill/tvingas/måste äta piller.
Av olika anledningar, som jag inte känner till.
Som jag inte har nån rätt att lägga mig i.
Kanske mellan läkare & patient.
Kanske mellan sjukdom/diagnos & patient.

Vad vet jag om andra?
Andra får berätta och tycka.
Nu tycker jag.
Här.

Jag vill inte äta mediciner.
Men gärna vitaminer.
Iaf så länge det går, så länge jag kan!
Okey....

TIPS FRÅN MIG:

• jag har inga :-(

Det finns dagar när ingenting fungerar.
Det går bara inte....
Det är tuffa dagar när allt är stängt.
När ingenting fungerar.
Kanske bara sova för att slippa känna.
Slippa upptäcka tyngden.
Slippa tänka.
Det finns inget universal.
Tyvärr.
Sanningen är tom ibland.

Men inte är du ensam.
Det är känslan.
Sanningen är att vi är många.

Kanske hjälper inte det heller.
Bara ibland kanske.
Kanske.

Så tack för diagnosen, mamma

...och pappa

 Värsta klådan att bära

och ni

 har ett underbart liv

Biljetten

Ser mig själv leta, har du den eller du, var är den???

*

Biljetten till en bra framtid.

Underskatta aldrig en häxa

MAGI MAGI MAGI

"Det mest magiska är att klara ut vardagen, sopa undan bekymmer med kvasten

 och trolla fram skrattet."

... 

En liten sång

 

Lite trolleri skadar ingen

Appropå det där med att trolla,vara en ljus häxa och snäll! Tror ändå jag ska förvandla min hyresvärd till något. Fast det är svårt för han är redan så mycket slemmigt och äckligt,det blir inte så många valmöjligheter kvar :-) hihihihihihi :-)

Måste flytta

Jag är vilse. Finner inte väderstreck. Måste flytta av flera skäl. Hyr av toppidiot till hyresvärd. Ibland i vinter frös vattnet, värmen la av. Betalar hyran alltid i tid, har aldrig missat i hela mitt liv, hej och hå, men va f-n hjälper det!!! Jag sköter mig och är ordningsam och snäll och trevlig. Har inga betalanmärkningar eller annat klabb.
Men va f-n......va f-n. Hyresvärden är en skitstövel.
Vilken tur jag är en snäll häxa :-)
Vilken tur jag är en snäll häxa :-)
Vilken tur jag är en snäll häxa :-)

En ritual

Jag var helt enkelt bara tvungen att rafsa ner alla kort o annat som jag fått av er och ta mig upp till sjön för att göra en ceremoni. Det har gjort ont länge nog nu. Så that's it liksom. Jag gjorde min eld för att bränna bort, lösgöra den sårade energin och skicka upp till universum. Göra ett avslut för min egen del och då är ritualer mycket bra..Jag har ingen ilska till er, det är inte därför jag brände upp allt. Utan just för att göra ett avslut.

Det är hårt att inse att vänner inte är vänner. Och vänner ska inte göra ont. Jag började i kärlek genom att kalla på de fyra elementen, Jord Vatten Eld Luft och bad dem samverka med mig. Jag har härmed tagit ett beslut om ett nytt kliv i livet med mera ljus och att vara än noggrannare med att det är kärleksfulla människor jag har plats för i mitt hjärta.

Att leva sina känslor

Ja det är väl på ont o gott förstås,sist jag skrev här var det inte på topp i mig precis,vet inte om det är så bra nu heller,men iallafall på ett annat sätt.

Att vara känslomänniska (är inte alla det egentligen) men mer eller mindre,skapar liv,att känna sig levande,som det levande vattnet,den levande vinden,de levande träden och så jag,som känner att jag lever i alla känslor som svänger åt alla håll,underbara som sorgliga.Men jag lever i allra högsta grad.

Är kreativ,penslar och pysslar,pratar och lyssnar..och är tyst,ett gott uttryckssätt där så mycket händer.

Vad tror vi är magi?

En trollkarl på scenen som roar sin publik?

Livet är magiskt i vardagen. Det är vad som är just magi,livet själv. Så mycket som händer,som berör,som drabbar,som gör ont,som glädjer,som ger lycka,som utvecklar.Livets stora magi...

Tomhet

Drömmar och visioner är brustna......kan inte se dem...Helt ärligt,så är de borta för gott!Jaja, djävla dramatik.Borta för gott,det låter stort, men så känner jag det.Men va F-n bättre va ärlig om hur de känns.

Livet är förändrat och jag är förändrad.

Tider som varit har format och slipat,påverkat OCH just förändrat...jag är trött inuti.

...mycket i livet är fint...Jordgudinnan och planeten är fantastiskt vacker...men jag är trött...alltid...en speciell trötthet...besvikelsetröttheten.Tomheten.Javisst,skyll mig själv.Mitt val.Orkar inte välja.Får må som jag gör.

Jag är på livets resa...javisst...jag förstår att det finns meningar med det mesta,kanske inte de vi tror...fast ibland finner jag ingen mening i förödande händelser som våldtäkter,mord och övergrepp på barn...Finner heller ingen mening med svek,ljug och annan elak egoism.

Jag önskar mig bara att få bli glad igen...finna rätt kurs inom mig...få tillbaks en framtidstro och slippa känna mig levande död.

...Kan inte lova...

Jag kan inte lova något...varken hel eller trasig,jag är precis som jag är...tänker inte förställa mig för din skull,inte för någon annan heller...Alla spel är slut för länge sedan,aldrig kommer de tillbaks.

Ingenting kan bli som förr när livets upplevelser vänder allt in och ut,som en pannkaka...

Jag ser på människor med nya,andra,annorlunda ögon...

I tonårens tid,såg jag spännande romans och mitt hjärta dunkade hett i förälskelser,jag var förförisk och nyfiken,flexibel och gjorde mig vacker för alla de män jag mötte.

Mitt hjärta var någorlunda helt...

...Då...

Men nu är det brustet och lagat så många gånger...och mycket blir förändrat efter det...

Så jag kan inte lova något,för jag vet inget för jag vet för mycket om sår i människan...

Insikt

Ibland hjälper inga insikter,ingen tröst,inga meningar med livet,inga visdomsord,inga andliga budskap eller filosofier...Ibland är bara tomhet och sorg så totalt och kompakt...

Livet är märkligt...för lika underbart,kan det vara totalt skoningslöst...

Sanningen säger:

Glädjen dör i en människa när sorgerna och besvikelserna blir för många...

När man brister,brister även andra...

"Sorgens ansikte visar sig...jag gråter över livet som varit,över livet som är och över dagar som ska komma,för jag inte kan se något ljus,för jag förlorat visioner och tro,förlorat tillit och glädje.Jag känner ingen ro inuti,maran rider mig galet och vilt och mina dagar blir nätter och mörkret känns evigt och ingenstans kan jag vila.Jag har ont i min kropp,ont i mitt psyke,ont i min själ som är vilsen och trött.

Jag är jagad av skuld,trots jag betalat den även med min hälsa,sjuk är vad jag blivit.Hela tiden värker min kropp av sorg och smärta..jag kan böja mitt huvud,erkänna mina fel..mina brister är synliggjorda,jag döljer inget..Jag lyssnar och tar åt mig,jag lägger mig..Orkar inte kriga och slåss.Jag fyller mitt liv med ensamhet,tankar och rening.

Men sorgens ansikte visar sig...denna ständiga livsångest som pågår,varje dag.

..Det är mörkt nu,inuti och utanpå.Jag kämpar för att vara här,hjälpa till,vara medmänniska.Jag lyssnar på andras sorg,andras gråt...lägger en tröstande hand,ger en varm kram.Jag är inget offer längre,men jag var en gång..

Jag är nu sorgens ansikte,vi är ett.

Det gör mig så förvirrad att det inte hjälpt att lägga korten synliga,inte hjälpt att vara ärlig eller hjälpsam.Varför räcker inget,varför räcker jag inte?Varför är jag så tom?

Jag dog.

Mer än jag kanske förstått.

Jag sitter här,ja det är jag som skriver,jag som känner,jag som är jag,mitt ego...Men inuti,har vissa erfarenheter kostat mig livets fullständiga bibliotek,jag är begränsad.Trots att jag kämpat så febrilt för att klara mig,har jag inte lyckats värja mig helt.Jag lyckades inte bli en ängel,men inse att jag är en människa,med fel och brister som jag kunnat rätta till med verktyg och förståelse...men ändå räckte det inte..När man brister,brister även andra..Förlåtelsen har kommit och den har gått,den balanseras på en knivspets ibland.Går allt att förlåta?

Kanske är det största att förlåta sig själv.

Men ibland räcker inte det heller..."

Solen